Blodanalyser Stora Hälsokontrollen
Blod & Järn
Blodstatus
Hemoglobin, Hb
Hemoglobin är ett syretransporterande ämne i blodet (kallas även blodvärde) som innehåller järn vilket ger blodet dess röda färg. Hemoglobinets uppgift är att transportera syre från lungorna till kroppens organ och vävnader. Samtidigt med syreleveransen tar hemoglobinet även upp den koldioxid som bildats i organet eller vävnaden och transporterar den till lungorna där koldioxiden försvinner med utandningsluften. För att bilda hemoglobin behöver kroppen bland annat järn, men även vitaminerna B12 (kobalamin) och B9 (folat). En del av järnet, och allt vitamin, tas upp från maten i tarmen. Järnet transporteras därifrån ut i blodet och vidare till benmärgen där hemoglobinet bildas tillsammans med de röda blodkropparna.
Höga värden kan bero på att kroppen inte kan föra syret ut till cellerna som det ska. Då bildas fler röda blodkroppar. Detta kan bero på rökning eller lungsjukdom. Hemoglobinet ökar också om du vistas en längre tid på hög höjd, där syrenivåerna i luften är lägre. Vätskebrist kan också ge tillfälligt höga värden. Det finns även en grupp sjukdomar som kallas polycytemi som innebär att kroppen bildar fler röda blodkroppar än vad som behövs. Du kan behöva behandling om Hb-värdet är för högt. Vilken typ av behandling beror på vad som orsakar det höga Hb-värdet.
Lågt Hb-värde kallas anemi. Det beror vanligtvis att man har för lite järn, vilket kan bero på flera olika orsaker som tex rikliga menstruationer, tarmsjukdomar, brist på B12 och folsyra. Det finns också sjukdomar som ger lågt blodvärde, då det innebär att det inte bildas tillräckligt med nytt blod i benmärgen. Behandlingen mot lågt blodvärde ser olika ut beroende på vad som är den bakomliggande orsaken.
Leukocyter, LPK
Leukocyter, även kända som vita blodkroppar, är en viktig del av kroppens immunsystem. Deras huvudsakliga roll är att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Det finns olika typer av leukocyter, inklusive granulocyter (neutrofiler, eosinofiler, basofiler) och agranulocyter (lymfocyter och monocyter). Var och en av dessa celltyper har specifika funktioner i immunförsvaret.
Leukocyter kan reagera på infektioner genom att fagocytera och eliminera bakterier, virus och andra skadliga ämnen. De kan också producera antikroppar och delta i inflammatoriska processer för att bekämpa infektioner och främmande ämnen. Mätning av leukocytantal används för att bedöma immunsystemets aktivitet och upptäcka eventuella infektioner eller inflammatoriska tillstånd i kroppen. Vid vissa sjukdomar eller tillstånd kan leukocytantal vara förhöjda eller för låga, vilket kan indikera pågående infektioner, inflammation eller immunsystemrubbningar.
Erytrocyter, EPK
Erytrocyter, även kända som röda blodkroppar, är de vanligaste cellerna i blodet. Erytrocyter innehåller hemoglobin och den huvudsakliga funktionen är att transportera syre från lungorna till kroppens vävnader och koldioxid från vävnaderna till lungorna för att elimineras. Hemoglobinet ger erytrocyterna sin karakteristiska röda färg och gör dem effektiva vid syretransporten.
Erytrocyter formas i benmärgen och har en livslängd på cirka 120 dagar. Under denna tid cirkulerar de kontinuerligt i blodet och genomgår en ständig förnyelseprocess. Gamla eller skadade erytrocyter bryts ner och ersätts med nya erytrocyter som bildas i benmärgen.
Det är viktigt att ha tillräckligt med friska erytrocyter för att säkerställa att kroppens vävnader får tillräckligt med syre för att fungera ordentligt. Om det finns en obalans i produktionen av erytrocyter eller om de är defekta kan det leda till olika former av anemi, vilket kan orsaka symtom som trötthet, andfåddhet och blekhet.
Trombocyter, TPK
Trombocyter, även kända som blodplättar, spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Deras huvudsakliga uppgift är att hjälpa till att stoppa blödning genom att bilda blodproppar vid skador på blodkärlen. När ett blodkärl skadas aktiveras trombocyterna och samlas vid skadeplatsen. De frisätter ämnen som stimulerar sammandragning av blodkärlen och bildar en propp genom att klumpa ihop sig och hålla fast vid varandra samt vid den skadade ytan. Denna process, känd som trombocytaggregation, bildar en temporär propp för att förhindra ytterligare blödning.
Utöver sin roll i koagulationssystemet kan trombocyter även vara involverade i inflammatoriska och immunologiska processer i kroppen. De kan frisätta olika substanser som påverkar blodkärlens funktion, interagerar med andra blodkroppar och bidrar till reglering av blodflödet och blodkärlens hälsa.
Trombocyter mäts vanligtvis för att bedöma blodets koagulationsförmåga. För höga eller för låga nivåer av trombocyter kan vara indikationer på olika sjukdomar eller störningar, såsom blödningsrubbningar eller koagulationsstörningar.
EVF
EVF står för erytrocytvolymfraktion och är en parameter som används för att mäta andelen av blodvolymen som utgörs av erytrocyter, det vill säga röda blodkroppar. Det är ett mått på hur mycket av det totala blodet som utgörs av de röda blodkropparna. En normal EVF-nivå varierar mellan män och kvinnor och kan påverkas av olika faktorer, inklusive ålder, kön och hälsotillstånd.
EVF påverkar blodets flödeshastighet och syretransport. En hög EVF kan öka blodets viskositet och göra det svårare för blodet att passera genom blodkärlen, vilket kan påverka cirkulationen och syretillförseln till kroppens vävnader. Å andra sidan kan en låg EVF indikera en för låg koncentration av erytrocyter, vilket kan påverka syretransporten till kroppen.
Det är viktigt att notera att EVF inte ger en komplett bild av blodets tillstånd och att andra blodparametrar också behöver beaktas för att göra en korrekt diagnos och bedömning av hälsotillståndet.
MCH
MCH står för Mean Corpuscular Hemoglobin, vilket är ett mått på genomsnittlig mängd hemoglobin i varje erytrocyt (röd blodkropp).
Genom att mäta MCH-värdet får man information om hur mycket hemoglobin som finns i varje röd blodkropp. Det kan hjälpa till att diagnostisera och övervaka olika typer av anemi, där hemoglobinnivåerna kan vara för låga. En avvikelse från det normala MCH-värdet kan indikera en underliggande sjukdom eller störning i produktionen eller funktionen hos röda blodkroppar. Att ha en adekvat mängd hemoglobin i de röda blodkropparna är avgörande för att kroppen ska kunna transportera tillräckligt med syre till vävnaderna och för att upprätthålla normal cellfunktion och energiproduktion.
MCV står för Mean Corpuscular Volume, vilket är ett mått på den genomsnittliga volymen av en enskild röd blodkropp. Det används för att bedöma storleken på de röda blodkropparna och kan ge information om blodets sammansättning och hälsotillstånd.
Genom att analysera MCV-värdet får man indikationer om röda blodkropparnas storlek och identifiera olika typer av anemi och andra sjukdomar. Till exempel kan en hög MCV-indikera brist på vitamin B12 eller folsyra, medan en låg MCV kan indikera järnbristanemi.
Järn
Järn är ett mineral som används för att producera hemoglobin, proteinet som finns i röda blodkroppar och som är ansvarigt för att transportera syre från lungorna till kroppens vävnader. Järn är också en del av myoglobin, som hjälper till att lagra och frigöra syre i musklerna.
Utöver syretransporten är järn också viktigt för cellulär energiproduktion, DNA-syntes och enzymfunktioner. Det spelar en roll i immunförsvaret genom att stödja funktionen av vissa vita blodkroppar som bekämpar infektioner.
Kroppen får järn från två källor: kostintaget och återanvändning av järn från gamla röda blodkroppar. Järnbrist är vanligt förekommande och kan leda till järnbristanemi, vilket innebär att kroppen inte har tillräckligt med järn för att producera tillräckligt med friska röda blodkroppar. Järnbrist kan orsaka trötthet, svaghet, minskat immunförsvar och nedsatt kognitiv funktion.
Ferritin
Ferritin har en viktig roll i järnmetabolismen. Det fungerar som ett lagringsprotein för järn och hjälper till att reglera järnnivåerna i kroppen. När järnet kommer in i kroppen, binds det till ferritin och lagras främst i levern, men även i andra vävnader. Ferritin fungerar som en reservoar för järn och frigör det vid behov när kroppen behöver det för att bilda nya röda blodkroppar eller för andra metaboliska processer.
Mängden ferritin i blodet kan användas som en indikator på kroppens järnstatus. Låga nivåer av ferritin kan tyda på järnbrist, medan höga nivåer kan tyda på järnöverskott eller andra sjukdomstillstånd som leversjukdom eller inflammation.
Blodfetter
Kolesterol
Kolesterol har flera funktioner i kroppen, behövs för att bygga och underhålla cellmembran, hjälpa till att producera vissa hormoner, som könshormoner, och kortisol, samt bidra till bildandet av galla som är nödvändig för fettomsättningen. Det produceras främst i levern, men kan också komma från maten vi äter.
Kolesterol transporteras i blodet genom lipoproteiner, där de två viktigaste formerna är LDL (low-density lipoprotein) och HDL (high-density lipoprotein), se separata stycken för mer info.
Det är viktigt att upprätthålla en balanserad nivå av kolesterol i kroppen. Alltför mycket kolesterol i blodet kan leda till avlagringar i blodådrorna “åderförkalkning” vilket ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, som hjärtattack eller stroke. Livsstilsfaktorer som kost, fysisk aktivitet och rökning kan påverka kolesterolnivåerna.
Förhöjda kolesterolnivåer ses vid sekundär hyperlipidemi (dvs andra sjukdomar som orsakat höga värden, t.ex. diabetes mellitus, njursjukdom, leversjukdom, hypotyreos) och vid primär hyperlipidemi (utan bakomliggande sjukdom, ses vid t.ex. familjär hyperkolesterolemi, familjär dyslipoproteinemi).
Triglycerider
Triglycerider är en energikälla och hjälper till att lagra och transportera energi i kroppens fettvävnad. Triglycerider bildas genom att kroppen omvandlar överflödig energi från kosten, särskilt i form av kolhydrater och fett, till triglyceridmolekyler som lagras i fettceller. När energibehovet ökar, kan triglycerider brytas ned för att frigöra energi.
Höga nivåer av triglycerider i blodet kan vara en indikation på en underliggande metabolisk obalans eller ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar. Faktorer som fetma, dålig kost, fysisk inaktivitet, alkoholintag och vissa medicinska tillstånd kan bidra till förhöjda triglyceridnivåer. Efter måltid kan triglyceridnivåerna höjas tillfälligt. Förhöjda triglyceridnivåer i fasta ses vid primär hyperlipidemi (vid familjär kylomikronemi, familjär hypertrigyceridemi) och vid sekundär hyperlipidemi (t ex vid diabetes mellitus, övervikt, hypotyreos, leversjukdom, nefrotiskt syndrom och njursvikt). Sänkt nivå ses vid t.ex. undernäring.
HDL kolesterol
High-density lipoprotein, det vill säga lipoprotein med hög densitet (tjocklek), och är en av de klasser av lipoproteiner som bär kolesterol i blodet. HDL-kolesterol betraktas ofta som ”det goda kolesterolet” på grund av dess gynnsamma effekter på hälsan. HDL-kolesterol anses ha antiinflammatoriska och antioxidativa egenskaper, och det kan hjälpa till att skydda blodkärlen mot åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdom. Detta beror på att HDL-kolesterol hjälper till att ta bort överskott av kolesterol från blodkärlen och transporterar det tillbaka till levern för bearbetning. En låg nivå av HDL-kolesterol kan däremot öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar, även om andra lipidprofiler, som totalt kolesterol och LDL-kolesterol, är inom normala intervall.
Det är viktigt att notera att HDL-kolesterolnivåer påverkas av flera faktorer, inklusive genetik, livsstil och eventuella underliggande medicinska tillstånd. Att bibehålla en hälsosam livsstil genom att äta en balanserad kost, vara fysiskt aktiv och undvika rökning kan bidra till att höja HDL-kolesterolnivåerna och minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Kvinnor med HDL värde < 1,3 mmol/L och män med ett värde < 1,0 mmol/L löper en ökad risk för kardiovaskulär sjukdom.
LDL kolesterol
LDL-kolesterol Low-density lipoprotein, det vill säga lipoprotein med låg densitet (tjocklek). Det är en form av kolesterolpartikel som transporteras i blodet genom lipoproteiner. LDL-kolesterol betraktas ibland som ”det dåliga kolesterolet” på grund av dess associering med ökad risk för åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar.
LDL-kolesterol transporterar kolesterol från levern till vävnader och celler för att stödja olika cellulära funktioner. Men om det finns för mycket LDL-kolesterol i blodet kan det deponeras i blodkärlens väggar och bilda plack. Denna ansamling av plack kan gradvis begränsa blodflödet och öka risken för åderförkalkning, hjärtattacker och stroke.
Det är viktigt att notera att LDL-kolesterolnivåer kan påverkas av flera faktorer, inklusive kost, fysisk aktivitet, genetik och eventuella underliggande medicinska tillstånd. För att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar är det viktigt att upprätthålla en hälsosam livsstil genom att äta en balanserad kost, vara fysiskt aktiv och undvika rökning. Vid behov kan läkare föreslå behandlingar eller livsstilsförändringar för att sänka LDL-kolesterolnivåer och minska risken för kardiovaskulära händelser.
Förhöjda LDL nivåer ses vid primär hyperlipidemi (familjär hyperkolesterolemi, familjär dyslipoproteinemi) och sekundärt vid njursjukdom, leversjukdom, hypotyreos. Önskvärd nivå av LDL bör relateras till övrig klinisk bild och framför allt till den totala kardiovaskulära risken.
ApoA1
ApoA1 (apolipoprotein A1) är en komponent i HDL-kolesterolpartiklar (high-density lipoprotein), även känd som ”det goda kolesterolet”. ApoA1 är involverat i transporten av kolesterol från vävnader till levern för bearbetning och utsöndring.
ApoA1 har flera viktiga funktioner i kroppen. Det hjälper till att främja upptaget av kolesterol från celler och vävnader och transportera det till levern för borttagning. Dessutom verkar ApoA1 ha antioxidativa och antiinflammatoriska egenskaper, vilket kan bidra till att skydda blodkärlen mot åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdom.
Mätning av ApoA1-nivåer används som en del av lipidprofiler för att bedöma kardiovaskulär risk. Höga nivåer av ApoA1 är generellt förknippade med en minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar, eftersom HDL-kolesterol och ApoA1 har en skyddande effekt genom att bidra till att avlägsna överskottskolesterol från blodkärlen.
ApoB
ApoB (apolipoprotein B) är ett protein som finns på ytan av lipoproteiner i blodet, särskilt LDL-kolesterolpartiklar (low-density lipoprotein). Det spelar en central roll i transporten av kolesterol och triglycerider genom blodet till kroppens olika vävnader.
ApoB fungerar som en ligand för receptorer i kroppens celler och gör det möjligt för LDL-partiklar att binda till celler och leverera kolesterolet som behövs för olika cellulära funktioner. Det är viktigt att notera att varje LDL-partikel normalt bara har en ApoB-molekyl.
Mätning av ApoB-nivåer används som ett komplement till traditionella lipidprofiler för att bedöma risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Höga nivåer av ApoB är förknippade med en ökad risk för ateroskleros och hjärt-kärlsjukdomar, eftersom LDL-partiklar med ApoB har en tendens att ansamlas i blodkärlens väggar och bilda plack som kan begränsa blodflödet och öka risken för hjärtattacker och stroke.
ApoB/ApoA1-kvot
ApoB/ApoA1-kvoten är en som används för att bedöma risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Det är förhållandet mellan ApoB och ApoA1.
En hög ApoB/ApoA1-kvot indikerar att det finns fler skadliga LDL-partiklar och/eller färre skyddande HDL-partiklar i blodet. Detta kan vara en indikation på en ökad risk för åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar.
Genom att mäta ApoB/ApoA1-kvoten får man ytterligare information om kardiovaskulär risk utöver traditionella lipidprofiler. Det kan vara särskilt användbart för att bedöma risken hos personer med normala eller nästan normala LDL-kolesterolnivåer men med andra riskfaktorer.
Det är viktigt att notera att ApoB/ApoA1-kvoten inte är en fristående diagnostisk markör, utan bör betraktas tillsammans med andra kliniska uppgifter och riskfaktorer för en mer heltäckande bedömning av en persons kardiovaskulära hälsa och riskprofil. En hög kvot kan indikera en behovet av ytterligare utvärdering och eventuellt justeringar av behandlingen för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Blodsocker
HbA1C
HbA1c, även känt som glykerat hemoglobin, är en form av hemoglobin som bildas när glukos binder till hemoglobin i röda blodkroppar. HbA1c-nivån i blodet ger en indikation på genomsnittlig blodsockerkontroll under de senaste 2-3 månaderna.
Mätning av HbA1c är ett värdefullt verktyg för att diagnostisera diabetes, följa upp behandling och identifiera personer som har en ökad risk för diabetesrelaterade komplikationer. Det används också för att fastställa behandlingsmål och utvärdera den långsiktiga blodsockerkontrollen hos personer med diabetes.
Falskt låga värden kan ses vid tillstånd med ökad omsättning av erytrocyter (röda blodkroppar), som t ex vissa blodsjukdomar, efter blodtransfusion, akut blödning, förstorad mjälte, mekanisk hemolys p.g.a. mekaniska klaffar eller maratonlöpning, leversvikt, behandling med erytropoietin, järn, vitamin B12, folat samt vid behandling med mediciner som t.ex. ribavirin eller dapson.
Falskt höga värden är ovanligare men kan ses om erytrocytomsättningen är låg och endast gamla erytrocyter som hunnit bli mera exponerade för glukos finns kvar, t.ex. vid uttalad järnbrist, kronisk alkoholism och borttagen mjälte.
C-peptid
C-peptid är en substans som bildas vid produktionen av insulin i bukspottkörteln. Insulin produceras först som proinsulin, som senare delas upp i insulin och C-peptid. Ett blodprov för C-peptid mäter mängden av detta protein i blodet och används för att bedöma bukspottkörtelns funktion.
C-peptidnivåer kan vara till nytta vid diagnos och övervakning av diabetes. Hos personer med typ 1-diabetes, där bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med insulin, är C-peptidnivåerna låga. Däremot, hos personer med typ 2-diabetes, som ofta har en kombination av insulinresistens och nedsatt insulinproduktion, kan C-peptidnivåerna vara normala eller till och med förhöjda.
C-peptidtestet kan också användas för att skilja mellan diabetes och andra tillstånd som kan leda till högt blodsocker. Det kan vara särskilt användbart om det råder osäkerhet om typen av diabetes eller när det finns behov av att bedöma bukspottkörtelns funktion hos personer med diabetes.
Njurar
Natrium
Natrium spelar en viktig roll för att upprätthålla vätskebalansen och nervimpulsernas överföring. Det är också avgörande för normal muskelkontraktion och reglering av blodtrycket.
Natrium absorberas huvudsakligen genom kosten och regleras noggrant i kroppen för att upprätthålla en balanserad natriumnivå. Njurar och hormoner som aldosteron är viktiga för att reglera natriumbalansen genom att kontrollera njurarnas utsöndring av natrium.
Analysen används för att utvärdera natriumbalansen och elektrolytstatusen i kroppen. Avvikande natriumnivåer kan indikera problem såsom hyponatremi (låga natriumnivåer) eller hypernatremi (höga natriumnivåer). Hyponatremi kan vara associerat med orsaker som dehydrering, överdrivet vätskeintag, njurproblem eller hormonella störningar. Hypernatremi kan vara kopplat till orsaker såsom uttorkning, hög förlust av kroppsvätska eller vissa sjukdomar såsom diabetes.
Kalium
Kalium spelar en avgörande roll för att upprätthålla normal cellfunktion och nervsignalering. Det är nödvändigt för att reglera hjärtats rytm, upprätthålla normal muskelkontraktion och främja en balanserad vätskenivå i kroppen.
Kalium absorberas huvudsakligen genom kosten och regleras noggrant i kroppen för att hålla sig inom ett smalt normalintervall. Njurarna spelar en viktig roll i att reglera kaliumnivåerna genom att filtrera och utsöndra överskottet via urinen.
Analysen används för att bedöma kaliumbalansen i kroppen. Avvikande kaliumnivåer kan indikera problem såsom hyperkalemi (höga kaliumnivåer) eller hypokalemi (låga kaliumnivåer). Hyperkalemi kan vara associerat med njursjukdomar, vissa mediciner, adrenal insufficiens eller akuta tillstånd såsom trauma eller brännskador. Hypokalemi kan vara kopplat till orsaker som mag-tarmstörningar, användning av vissa läkemedel eller vissa hormonella obalanser.
Kreatinin
Kreatinin är en avfallsprodukt som bildas vid nedbrytningen av kreatinfosfat, en molekyl som används som en energireserv i musklerna. Kreatinin produceras kontinuerligt och elimineras genom njurarna, vilket gör det till en vanlig biomarkör för att bedöma njurfunktionen.
Kreatinin är en användbar markör för att uppskatta glomerulär filtrationshastighet (GFR), vilket är ett mått på njurarnas förmåga att filtrera avfallsprodukter från blodet. Normala kreatininnivåer varierar beroende på faktorer som ålder, kön, muskelmassa och kost. Höga nivåer av kreatinin i blodet kan indikera en nedsatt njurfunktion eller njurskada.
Analysen används för att utvärdera njurfunktionen, diagnostisera njursjukdomar, övervaka behandlingsrespons och justera mediciner för att undvika eventuell njurskada.
Kalcium
Kalcium behövs för att bibehålla starka ben och tänder, reglera muskelfunktionen, stödja nervsystemets funktion och delta i blodkoagulationen. Kalcium absorberas från maten vi äter och regleras noggrant i kroppen genom hormoner som parathormon och kalcitonin. Om kalciumnivåerna blir för låga kan kroppen kompensera genom att ta kalcium från benmassan, vilket kan leda till benskörhet över tid.
Analysen används för att utvärdera kroppens kalciumbalans. Avvikande kalciumnivåer kan indikera problem som hypo- eller hyperkalcemi. Hypokalcemi, låga kalciumnivåer, kan vara kopplat till olika tillstånd som vitamin D-brist, njursjukdomar eller vissa hormonella störningar. Hyperkalcemi, höga kalciumnivåer, kan bero på orsaker som överaktivitet i bisköldkörtlarna, vissa cancerformer eller användning av vissa mediciner.
Cystatin C
Cystatin C är ett protein som produceras av alla kroppens celler i en konstant hastighet och elimineras genom njurarna. Blodprovet mäter nivån av detta protein i blodet och används för att bedöma njurfunktionen. Cystatin C är en mer exakt markör för njurfunktion än kreatinin, eftersom cystatin C är mindre påverkat av faktorer som muskelmassa och kost, kan det ge en bättre uppskattning av glomerulär filtrationshastighet (GFR), vilket är ett mått på njurarnas funktion.
Cystatin C-testet kan vara särskilt användbart vid bedömning av njurfunktion hos individer med normalt eller nästan normalt kreatininvärde, men som kan ha nedsatt njurfunktion. Det kan också vara användbart för att upptäcka tidiga tecken på njurskada och övervaka progressionen av njursjukdomar.
Albumin
Albumin är det vanligaste proteinet som finns i blodplasman, den flytande delen av blodet. Det produceras av levern och har en rad viktiga funktioner i kroppen. Det spelar en viktig roll i att upprätthålla den osmotiska balansen och vätskefördelningen mellan blodet och vävnaderna. Det hjälper till att transportera ämnen som hormoner, läkemedel och näringsämnen genom blodet till kroppens olika vävnader och organ. Dessutom binder albumin och transporterar vissa fettlösliga ämnen, såsom bilirubin och vissa läkemedel.
Analysen mäter nivån av detta protein i blodet och används för att bedöma leverfunktionen, kroppens näringsstatus och proteinbalansen. Avvikande albuminvärde kan uppstå vid levercellskador eller njurskador. Låga värden kan ses till exempel vid svält, kroniska infektioner med mera. Höga värden kan bero på dehydrering (intorkning).
Lever
ASAT
ASAT, eller aspartataminotransferas, är ett enzym som finns i flera organ, inklusive levern, hjärtat, musklerna och njurarna. ASAT används som en biomarkör för att utvärdera eventuella skador eller sjukdomar i dessa organ. När organen skadas eller påverkas av till exempel leverinflammation, hjärtinfarkt eller muskelskador, frisätts ASAT i blodet och nivåerna av ASAT kan stiga. Höga nivåer av ASAT i blodprov kan indikera skador på levern, hjärtat eller musklerna. ASAT ensamt kan inte fastställa den exakta orsaken till leverproblemet, men det kan vara en användbar markör för att vägleda ytterligare diagnostik och behandling.
ALAT
ALAT, eller alaninaminotransferas, är ett enzym som finns i levern och andra organ som hjärta och muskler. ALAT är ett vanligt enzym som används för att diagnostisera leverproblem, särskilt leverinflammation eller skada. Vid skada eller inflammation i levern frisätts ALAT i blodet och nivåerna av ALAT kan öka. Ett högt ALAT-värde i blodprov kan indikera leverproblem, såsom hepatit, fettlever, levercirros eller läkemedelsrelaterad leverskada. ALAT ensamt kan inte fastställa den exakta orsaken till leverproblemet, men det kan vara en användbar markör för att vägleda ytterligare diagnostik och behandling.
ALP
ALP, vilket står för alkaliskt fosfatas, är ett enzym som finns i olika vävnader i kroppen, särskilt i levern, benen och gallblåsan. Ett blodprov för ALP mäter mängden av detta enzym i blodet. Det används vanligtvis som en del av en rutinmässig leverfunktionsundersökning eller för att utvärdera skelettsjukdomar. Höga nivåer av ALP kan indikera leverproblem, bensjukdomar eller blockering av gallvägarna.
GT
GT, eller γ-GT (gamma-glutamyltransferas), är ett enzym som finns främst i levern och gallvägarna. Ett blodprov för GT mäter nivån av detta enzym i blodet och används främst för att utvärdera leverfunktionen. Höga nivåer av GT kan indikera leversjukdomar, alkoholmissbruk eller vissa läkemedelsbiverkningar.
Sköldkörtel
TSH
TSH står för tyreotropin eller tyreostimulerande hormon. Det är ett hormon som produceras i hypofysen, en körtel i hjärnan. TSH spelar en viktig roll i regleringen av sköldkörteln. Det stimulerar produktionen och frisättningen av sköldkörtelhormoner, såsom tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3), som i sin tur påverkar ämnesomsättningen i kroppen. TSH-nivåerna kan mätas genom ett blodprov och används ofta för att diagnostisera sköldkörtelproblem, såsom hypotyreos (låg sköldkörtelfunktion) eller hypertyreos (överaktiv sköldkörtel).
T3 (gäller endast kvinnor)
T3, eller trijodtyronin, är ett sköldkörtelhormon som produceras av sköldkörteln. Det bildas genom att jod binds till aminosyran tyrosin i sköldkörtelcellerna. T3 är den aktiva formen av sköldkörtelhormon och spelar en central roll i kroppens ämnesomsättning. Det påverkar nästan alla kroppens celler och reglerar processer som energiomsättning, kroppstemperatur, hjärtfrekvens, proteinsyntes och mycket mer. T3-nivåerna kan påverkas av olika faktorer och förändringar i deras balans kan leda till sköldkörtelproblem och andra hälsoproblem.
T4 (gäller endast kvinnor)
T4, eller tyroxin, är ett sköldkörtelhormon som produceras av sköldkörteln. Det bildas genom att jod binds till aminosyran tyrosin i sköldkörtelcellerna. T4 är den huvudsakliga formen av sköldkörtelhormon som utsöndras av sköldkörteln. Det fungerar som ett föregångarhormon till T3 och omvandlas till T3 i olika vävnader i kroppen, där T3 har sina biologiska effekter. Eventuella avvikelser i T4-nivåerna kan indikera olika sköldkörtelrelaterade tillstånd.
Inflammation
Högkänsligt CRP
Högkänsligt CRP (C-reaktivt protein) är ett protein som produceras av levern som svar på inflammation i kroppen. Analysen används för att utvärdera graden av inflammation i kroppen. Högkänsligt CRP kan också vara användbart vid övervakning av inflammatoriska sjukdomar såsom reumatoid artrit. Det kan också användas som en markör för att bedöma risken för hjärt- och kärlsjukdomar, inklusive hjärtinfarkt och stroke. Forskning har visat att personer med höga nivåer av CRP kan ha en ökad risk för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar, inklusive hjärtinfarkt och stroke. Inflammation spelar en viktig roll i bildandet och progressionen av ateroskleros, där plack bildas i blodkärlen. Högkänsligt CRP kan indikera förekomsten av en låggradig inflammation i kroppen, inklusive kärlväggarna. Höga nivåer av CRP kan därmed vara en indikation på en ökad risk för ateroskleros och relaterade hjärt- och kärlproblem.
Tillsammans med andra riskfaktorer som blodtryck, kolesterolnivåer och rökning kan högkänsligt CRP bidra till att bedöma en persons totala kardiovaskulära risk. Genom att identifiera personer med förhöjda nivåer av CRP kan läkare göra tidiga interventioner och vidta förebyggande åtgärder för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Det är dock viktigt att notera att CRP-resultatet bör tolkas tillsammans med andra kliniska faktorer och individuella riskbedömningar för att få en heltäckande bild av risken för hjärt- och kärlsjukdomar hos en individ.
Vitaminer & Mineraler
Folat
Folat, också känt som folsyra eller vitamin B9, är en vattenlöslig vitamin som kroppen behöver för att utföra olika funktioner. Det är nödvändigt för produktionen och underhållandet av nya celler, inklusive produktionen av röda blodkroppar. Folat är också avgörande för DNA-syntes, celldelning och normal nervfunktion.
Folat är särskilt viktigt under graviditet, eftersom det bidrar till fostrets utveckling och minskar risken för vissa födelsedefekter, såsom ryggmärgsbråck. Det spelar också en roll i produktionen av vissa neurotransmittorer som påverkar humör och mental hälsa.
Matkällor som är rika på folat inkluderar mörkgröna bladgrönsaker, baljväxter, lever, citrusfrukter och spannmålsprodukter.
Kobalamin (Vitamin B12)
Kobalamin, mer känt som vitamin B12, är en vattenlöslig vitamin som spelar en avgörande roll i flera viktiga funktioner i kroppen. Det är nödvändigt för produktionen av röda blodkroppar, nervsystemets hälsa och DNA-syntes.
Kobalamin finns främst i animaliska livsmedel som kött, fisk, ägg och mejeriprodukter. Det är en viktig näringskomponent för personer som följer en vegetarisk eller vegansk kost att vara medvetna om och eventuellt överväga kosttillskott eller berikade livsmedel. Kobalamin absorberas i tunntarmen med hjälp av ett protein som kallas intrinsic factor, som utsöndras av magsäcken. Brist på kobalamin kan leda till anemi, trötthet, neurologiska problem och matsmältningsbesvär.
Magnesium
Magnesium är en mineral i kroppen som är involverat i över 300 enzymreaktioner och behövs i många biologiska processer. Magnesium är viktigt för att upprätthålla normal muskel- och nervfunktion, reglera blodtrycket, stödja immunsystemet och upprätthålla benhälsa.
Magnesium finns naturligt i många livsmedel, inklusive gröna bladgrönsaker, nötter, frön, fullkornsprodukter och mejeriprodukter. Kroppens magnesiumnivåer kan påverkas av faktorer som kost, hälsotillstånd och mediciner. Brist på magnesium kan leda till symtom som muskelkramper, trötthet, sömnproblem och oregelbunden hjärtrytm.
Hormoner
Testosteron (gäller endast män)
Testosteron är det främsta manliga könshormonet, men det finns också i mindre mängder hos kvinnor. Det produceras främst i testiklarna hos män och i äggstockarna hos kvinnor, med mindre bidrag från binjurarna hos båda könen. Testosteron spelar en viktig roll i utvecklingen och upprätthållandet av manliga reproduktionsorgan, såsom testiklarna, prostatakörteln och sädesblåsorna. Det påverkar också muskelmassa, benstyrka, hårväxt (inklusive skäggväxt), utvecklingen av röda blodkroppar och sexuell lust. Utöver dess effekter på den manliga reproduktionsfunktionen kan testosteron också påverka humör, kognitiv funktion och energinivåer.
Prostata (gäller endast män)
PSA
Provet mäter mängden prostataspecifikt antigen i blodet. Höga nivåer kan tyda på cancer men det kan också finnas andra förklaringar. Mängden PSA i blodet ökar normalt när en mans prostata förstoras med åldern. PSA kan öka på grund av inflammation i prostatakörteln (prostatit) eller urinvägsinfektion. En skada, undersökning av ändtarmen eller sexuell aktivitet (utlösning) kan också kortsiktigt höja PSA-nivån. Läkemedel som används vid godartad prostataförstoring, såsom Finasterid, Proscar m.fl. (5-alfareduktatshämmare) sänker PSA-värdet vilket måste tas i beaktning när provsvaret värderas.
Regelbunden testning av PSA
För män utan ärftlighet för prostatacancer rekommenderas följande intervall för testning:
• PSA < 1 µg/L för män under omkring 65 år → Vart sjätte år.
• PSA < 1 µg/L för män över omkring 65 år → Ingen ytterligare testning
• PSA 1-2,9 µg/L → Vart annat år upp till omkring 75 års ålder, därefter ingen testning.
• Vid ökning > 1 µg/L sedan föregående prov bör nytt test tas redan efter 1 år.
Ärftlighet är en stor riskfaktor för prostatacancer. Enligt det nationella vårdprogrammet för prostatacancer rekommenderas i dagsläget män i ärftlig riskgrupp* att påbörja kontroller vid 40 års ålder. Första kontrollen bör omfatta PSA-prov samt palpation av prostatakörteln. Uppföljning rekommenderas därefter enligt nedan:
• Godartat fynd vid palpation samt PSA < 1 µg/L → kontroll av PSA vartannat år.
• Godartat fynd vid palpation samt PSA 1-1,9 µg/L → kontroll av PSA årligen.
• PSA ≥ 2 µg/L och/eller oklart/malignitetsmisstänkt palpationsfynd → remiss till Urologmottagning som då bör överta kontrollerna.
* Definiton ärftlig riskgrupp:
- Män med en far eller bror med prostatacancer, samt minst en förstagradssläkting till dessa som också diagnostiserats med prostatacancer. Någon i familjen ska ha diagnostiserats före 75 års ålder.
- Män med känd mutation i BRCA2-genen.
- Män med känd mutationen G84E i genen HOXB13.